Jag vet,
praktiken äter upp tiden och omkring händer saker som kommer göra ett tvärstopp för en helt ny vändning i mitt liv. Projektplanen är godkänd och jag SKA börja snart. Den trötthet man erfarar av att vara lärjunge på hela livets sjukhus gör en nästintill handlingsförlamad inför de andra skoluppgifterna. Nåväl, imorgon tänker jag försöka fråga min handledare efter nummer till obduktionen, eventuellt email så jag kan fråga dem efter intervju och studiebesök.
Sisådärja
Nu har jag fått min idéskiss godkänd, så nu är det bara resten kvar ;) Obduktionsteknikern it is. Min första tanke är att försöka kontakta den som jag misstänker arbeta som det på min senaste LIA-plats. Sedan har jag hört något om en bok som ska heta "Stiff" som kanske ger en inblick. Jag har redan hittat obdktionsteknikernas förening där jag kanske kan också kan komma i kontakt med personer som jobbar med det.
Att fundera sig snurrig
Allt medan mina virituella klasskamrater (Joanna har t ex en jättebra idé) kommer på ämne efter ämne att skriva sina projekt om är jag fortfarande kvar i funderingsstadiet, å det grövsta. Eller? Min allra första tanke innan vi fick mer vetskap om projektet på de senaste samlingsdagarna i Östersund var ett tvärsäkert "Vården vs. Försäkringskassan" eftersom jag har funderat på vad vården anser om att Försäkringskassan i princip kan ifrågasätta läkarens journaler.
MEN - när Mats nämnde att man verkligen skulle vara intresserad av sitt ämne började det kännas alltför mycket och jobbigt redan då, även utan att ha fördjupat mig i det (så när som några artiklar om kvinnan som hade arbetsskada med ont i ryggen, vilket försäkringskassan fick till att hennes skada förmodligen berodde på hennes stora bröst... och lite så).
Nästa tanke som flög upp var "vårdens osynliga arbeten" och jag tänkte då främst på de människor som utför arbeten som inte syns, som är kanske självklara för människor, t ex de människor som arbetar med döden, klär den döda, eventuellt sminkar till den osv. Vilka är de människorna? Jag tänkte särskilt på en gubbe på LIAn som berättade om hans hämtande av lik... och sådär. Tänkte även på den lilla verkstaden som fanns längst ner under jord på sjukhuset där det satt några gubbar och lödade ihop och lagade sjukhusets personsökare - bara en sådan grej!.
Så jag började fundera kring att försöka hitta lite "osynliga" arbeten och belysa dem genom mitt projekt. Och ungefär där började virrvarvet i hjärnan. Vilka skulle jag ta med och varför? Vad skulle jag skriva och hur? Blablabla. Jag har genom miniresearch kommit över skriftelser om obduktionsteknikern vilka är, om jag förstått det hela rätt, de som alltså håller ordning i bårhuset, hjälper till vid obduktion, klär de döda, med mera. Bara för några få år sedan fanns det inte någon utbildning att bli obduktionstekniker, man lärde sig på plats eller så var det sjukhusets vaktmästare som hamnade där. Nu finns det en ettårig utbildning. Det finns även (som jag ytterligare läst) ett gäng fördomar om de som arbetar med saken - att de skulle vara skumma konstiga kufar (en anonym ställde sig frågan varför människor ryggade när han berättade om sitt arbete) att många inte berättar om deras yrke. Det finns dessutom speciella "scheman" att följa beroende på den avlidnes religion hur hanteringen av den döda ska ske. Jag kom även över en "virituell obduktion" på obduktionsteknikernas förbund som var ganska intressant.
SÅ det börjar nästan luta åt att jag ägnar mig enbart åt obduktionsteknikerns arbete. Vill gärna kalla arbetet "Dödsjobbigt", hehe.
Bild lånad från http://www.lundagard.se (bilden är arrangerad)
MEN - när Mats nämnde att man verkligen skulle vara intresserad av sitt ämne började det kännas alltför mycket och jobbigt redan då, även utan att ha fördjupat mig i det (så när som några artiklar om kvinnan som hade arbetsskada med ont i ryggen, vilket försäkringskassan fick till att hennes skada förmodligen berodde på hennes stora bröst... och lite så).
Nästa tanke som flög upp var "vårdens osynliga arbeten" och jag tänkte då främst på de människor som utför arbeten som inte syns, som är kanske självklara för människor, t ex de människor som arbetar med döden, klär den döda, eventuellt sminkar till den osv. Vilka är de människorna? Jag tänkte särskilt på en gubbe på LIAn som berättade om hans hämtande av lik... och sådär. Tänkte även på den lilla verkstaden som fanns längst ner under jord på sjukhuset där det satt några gubbar och lödade ihop och lagade sjukhusets personsökare - bara en sådan grej!.
Så jag började fundera kring att försöka hitta lite "osynliga" arbeten och belysa dem genom mitt projekt. Och ungefär där började virrvarvet i hjärnan. Vilka skulle jag ta med och varför? Vad skulle jag skriva och hur? Blablabla. Jag har genom miniresearch kommit över skriftelser om obduktionsteknikern vilka är, om jag förstått det hela rätt, de som alltså håller ordning i bårhuset, hjälper till vid obduktion, klär de döda, med mera. Bara för några få år sedan fanns det inte någon utbildning att bli obduktionstekniker, man lärde sig på plats eller så var det sjukhusets vaktmästare som hamnade där. Nu finns det en ettårig utbildning. Det finns även (som jag ytterligare läst) ett gäng fördomar om de som arbetar med saken - att de skulle vara skumma konstiga kufar (en anonym ställde sig frågan varför människor ryggade när han berättade om sitt arbete) att många inte berättar om deras yrke. Det finns dessutom speciella "scheman" att följa beroende på den avlidnes religion hur hanteringen av den döda ska ske. Jag kom även över en "virituell obduktion" på obduktionsteknikernas förbund som var ganska intressant.
SÅ det börjar nästan luta åt att jag ägnar mig enbart åt obduktionsteknikerns arbete. Vill gärna kalla arbetet "Dödsjobbigt", hehe.
Bild lånad från http://www.lundagard.se (bilden är arrangerad)
Ooops! Dagens journalgroda.
Distans-uppdrag
Medan tiden flyger huserar jag lärjunge på hela livets pillerhotell, där jag frodas som fisken i vattnet. Jag skriver ner vitrockarnas uttalade ord på medicinspråk och när dag möter afton lägger jag näsan i medikamentrelaterad litteratur, ögnar igenom för minnesbild till cerebrum. I pauserna kanske jag skakar huvudet åt den något klumpiga personalen på Hopkins som tyvärr inte framställer sig själva som särskilt professionella.
Statyett Södersjukhuset Stockholm. Bild lånad från: http://www.nofont.com/
Statyett Södersjukhuset Stockholm. Bild lånad från: http://www.nofont.com/
